Det är som att jag är fast i ett liv som inte är menat för mig. Min kropp värker och jag vet inte hur jag ska få det att sluta. Mina ögon är öppna, men min själ är tom. Fingertopparna är fuktiga och min hud känns nu inte längre som min. Jag måste ändå medge att jag är rädd nu. Innan värkte mitt hjärta av all kärlek som fanns att ge, men som inte ville fastna. Nu har det tagit slut. Jag älskar ingen.

De ser min kropp och vad den kan användas till. Men de vägrar se mig.
Så jag låter dom. För en dag kommer jag vara helt osynlig.